Teachers are respected, exams are shunned and league tables simply don't exist – but if the Finnish system is so good why is it so hard to emulate?

Classes in Finland are far more relaxed than those in the UK. Photograph: www.alamy.com

In 2009 the UK's education policy directors suffered a significant blow. The PISA tests (OECD Programme for International Study Assessment) results were published, ranking the UK way down the international league table in reading, maths and science.

In total 65 countries were assessed; the UK scored: 25th in reading, 28th in maths and 16th in science. The overall best performer in the 2009 test was the region of Shanghai, China. Results from PISA suggested that school autonomy in defining the curriculum and assessment methods relates positively to overall performance. Additionally, the PISA data reported that creating homogeneous schools and/or classrooms through selection is unrelated to the average performance of education systems.

As if these facts weren't enough to send policy makers and directors into a whirlwind of confusion, it was also noted that UK ranked as 8th in the table for spending per pupil, but had a 23rd position average overall – this raises the question: "Who does score consistently highly and how do they approach the delivery of education in a pedagogic, political and cultural sense?"

One western country that has excelled in PISA ratings consistently over the years and is highly regarded across the globe as a leading education nation is Finland. Their sustained success has for many years prompted educationalists to consider how they have achieved this.

The reasons behind Finland's success are complex, not because they have one particularly incomprehensible approach to education, but instead, the evolved working parts within their system, framed within their cultural backdrop complement each other tremendously. Therefore an explanation, in my view, cannot be plucked out of their model in isolation, as each element is interdependent and inherently contingent on various other tacit and inconspicuous aspects that ultimate play a significant role within the mechanics of the model. It is this complexity that has perhaps been the source of difficulties experienced by authorities attempting to directly emulate their system.

läs mer här: guardian.co.uk

I mitt tycke låter det finska skolsystemet som intentionerna med svenska pre Björklund - med skillnaden att det fungerar. Sen har ministern satt sig av för att fixa det som inte funkar och börjar göra saker värre, förmodligen genom att ge sig på det han kan påverka inte det som egentligen är väsentligt.

Också väldigt intressant start i artikeln. Att finska skolan är svåremulerad. Det bör leda oss till att tänka att vi inte skall kopiera utan bygga vår svenska skola utifrån våra förutsättningar. Där vi står idag tycker att det skall ske från grunden. Nu får det vara färdigduttat.

//jan

A Welcome Call to Greatness

"That Used to Be Us" is a welcome new book from Tom Friedman and Michael Mandelbaum.  It is an eloquent wake-up call at an important time in our history.  We will ignore it at our peril.

It stands in sharp contrast to Tyler Cowen’s new book, "The Great Stagnation", which I reviewed in my previous posting.  Tyler suggests that the US is entering into a period of diminished growth and returns as a result of secular forces that cannot be overcome in the foreseeable future.

Friedman and Mandelbaum  will have none of this.  While acknowledging that we face increasing pressure, their book passionately and forcefully argues that our future is up to us. They believe that, if we make the right choices, we can regain the growth and prominence as a nation that we enjoyed only a few decades ago.

We stand at a crossroads.  We need a new narrative to drive our choices in the years ahead.  The narrative we embrace will to a large extent determine the path we take and the destination we reach. Narratives have a tendency to become self-fulfilling prophecies because they have such a powerful influence on choices and actions.

So, what is the narrative that Friedman and Mandelbaum offer?  It has two components: one consisting of transition and change and the second focusing on what needs to be done to respond to this change.

Klicka på länken och läs hela inlägget. Spännande om transition och utbildningssystem.

/jan

Frågan är om flertalet människor verkligen behöver så mycket mer mattekunskaper i framtiden och för vilka jobb detta i så fall skulle gälla.

Per Acke Orstadius

Björklund sade nyligen i tevenyheterna att det är nödvändigt för landets utveckling att eleverna lär sig mera matematik i skolan. Eleverna ska därför få ännu fler undervisningstimmar i ämnet. Det är katederundervisning som ska gälla, säger Björklund.

Ett antal frågor kan i detta sammanhang vara relevanta:

• Vilka är det som i framtiden behöver mer matematik?
• Vilken matematik är det som de behöver?
• Vilket underlag finns för att rekommendera en genomgående katederundervisning?
• Hur stor andel av skolans resurser har matematiken redan nu fått?
• Vilka konsekvenser får utökningen av matten och katederundervisningen för eleverna.

Den sköna konsten att fråga varför... Han blir säkert sågad jäms med fotknölarna för att vara bakåtsträvare... Klart samhället skall ha sina ingenjörer, forskare och inte minst mattelärare.

Har tittat lite på kommentarerna till artikeln. Det vore spännande om fler ville tänka på det framtida samhälle vi utbildar våra ungar till. Mina kommer gå ut gymnasiet om 8-10 år. Inget vet hur tillvaron ser ut då. Hur kan man då idag vara så säker på att det är mer eller mindre matematik som gäller då. Skall vi ha mycket matte bara för att "inte halka efter de andra länderna"? Eller för att vi hade det som barn? Jag tycker det börjar bli dags att fråga sig om skolan som idé är relevant överhuvudtaget. Om det är ett fortsatt ingenjörssamhälle vi behöver och vill ha... Det är hög tid att skolan (om vi nu skall ha den kvar...) blir fokuserad på framtidens kompetenser och inte gårdagens kunskaper.

/jan

New York City Halts Teacher Bonus Program: Another Blow to Evidence-Resistant Ideology

The New York Times reports that the school system has abandoned their teacher bonus system because it is ineffective. I quote:

A New York City program that distributed $56 million in performance bonuses to teachers and other school staff members over the last three years will be permanently discontinued, the city Department of Education said on Sunday. The decision was made in light of a study that found the bonuses had no positive effect on either student performance or teachers’ attitudes toward their jobs.

The research appears to be quite careful and the RAND Corporation is highly respected:

The study, commissioned by the city, is to be published Monday by the RAND Corporation, the public policy research institution. It compared the performance of the approximately 200 city schools that participated in the bonus program with that of a control group of schools. Weighing surveys, interviews and statistics, the study found that the bonus program had no effect on students’ test scores, on grades on the city’s controversial A to F school report cards, or on the way teachers did their jobs.  “We did not find improvements in student achievement at any of the grade levels,” said Julie A. Marsh, the report’s lead researcher and a visiting professor at the University of Southern California. “A lot of the principals and teachers saw the bonuses as a recognition and reward, as icing on the cake. But it’s not necessarily something that motivated them to change.”

Are you surprised? I am not, and if the people running the New York City school system had actually read a large body of existing research, they would never have wasted all this money in the first place. In our opening chapter of Hard Facts, Dangerous Half-Truths, and Total Nonsense, Jeff Pfeffer and I reviewed the extensive literature on the links between incentives and teacher performance, and it turns out that although there always have been people with great faith in pay for performance systems for teachers -- going back to at least 1918 -- careful studies show over and over again that they do not improve student performance.  The New York Times article suggests that despite the ideology supporting pay for performance systems, there is growing evidence that the current round of incentive-based teacher pay isn't working -- just as it never had worked:

Mycket intressant. Inte förvånande. Älskar det här citatet: "Are you surprised? I am not, and if the people running the New York City school system had actually read a large body of existing research, they would never have wasted all this money in the first place." //jan

Skolans roll måste vara mer fostrande

4 juli 2011 kl 18:06, uppdaterad: 4 juli 2011 kl 21:12

Förutom kunskaper behöver skolan även fokusera på annan kompetens, som till exempel förmåga att ta ansvar och initiativ. Då skulle andra saker än rena kunskapsmål kunna ligga till grund för betygssättning vilket inte är möjligt i dag. Detta skulle bättre förbereda eleverna för de krav som ställs på arbetsmarknaden. Det skriver Ulf Lindberg på Almega och Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (FP).

 

En skola med tydliga regler bidrar också till att eleverna står bättre rustade för sitt framtida yrkesliv.

Lotta Edholm och Ulf Lindberg

Svenska ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden brister i handlingskompetenser som servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga och affärsmässighet. Det visar en nyligen genomförd undersökning bland Almegas medlemsföretag. Svaren är relativt samstämmiga oavsett om företagen har sin rekryteringsbas bland gymnasieutbildade eller högskoleutbildade. Samtidigt visar studien att just handlingskompetenserna värderas högre av tjänsteföretagen än många baskunskaper, med undantag av kunskaper i svenska som rankas mycket högt.

 

Mer än hälften av de tillfrågade företagen i Almegas undersökning anser att skolan bör jobba mer för att förstärka dessa kompetenser. Självklart kan man hävda att detta är förmågor som tränas även utanför skolan. Familjen, föreningsaktiviteter och feriejobb har med stor sannolikhet en avgörande inverkan. Men skolan kan och bör göra mer.

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

[Läs resten av artikeln på svd.se]

Ännu en knäpp artikel. Det är väl klart att vi skall förbereda barnen på sitt framtida yrkesliv. Men skolan måste vara fiffigare än att lyssna på ett näringsliv som inte skulle kunna förutspå nästa lågkonjunktur än mindre förutse hur arbetsmarknaden kommer se ut om 15 år.

Det är föga lönt att skälla på "dagens ungdom". De kommer anpassa sig utifrån vad som är rimligt. Det de unga finner orimligt åker näringslivet på att ändra och det vill man helst inte. 

Detta är vad den här artikeln handlar om: Näringslivet pressar politiken att styra upp skolan (och därmed framtida anställda) så att näringslivet inte behöver anpassa sina otidsenliga arbetssätt och maktstrukturer till en ny verklighet. 

Det är illa att inte politiker kan se bortom detta. Men cynisk som jag är vet jag att de sitter i samma båt som näringslivet.

Vi behöver ett helt nytt skolsystem som agerar oberoende av ett obegåvat näringsliv.

/jan

Det här kommer inte fungera. Elevernas faktiska resultat kommer inte förbättras, däremot kommer betygen att höjas. Vid uppföljning kommer man se att lärarna höjt betygen mer än elevernas prestationer motiverar. Ett slags fusk. Men det kommer man inte kunna fastslå definitivt. Lärarna kommer få sina löner höjda mer än kollegorna. Lönespridningen kommer inte gå att backa när resultaten uteblivit. Facklig strid blåses upp för att jämna ut nivån, dvs hela lärarkollektivet skall "kompenseras". Och så har vi en situation där lärarna fått högre löner utan att någon kvalitetsförändring går att påvisa.

Det är knepigt när beslutfattare i skolan ignorerar grundläggande kunskaper om motivation. Precis som man fortfarande gör i näringslivet. 

//jan

 

Nature by numbers Finnish students take part in an outdoor math class by measuring tree trunks

Spring may be just around the corner in this poor part of Helsinki known as the Deep East, but the ground is still mostly snow-covered and the air has a dry, cold bite. In a clearing outside the Kallahti Comprehensive School, a handful of 9-year-olds are sitting back-to-back, arranging sticks, pinecones, stones and berries into shapes on the frozen ground. The arrangers will then have to describe these shapes using geometric terms so the kids who can't see them can say what they are.

"It's a different way of conceptualizing math when you do it this way instead of using pen and paper, and it goes straight to the brain," says Veli-Matti Harjula, who teaches the same group of children straight through from third to sixth grade. Educators in Sweden, not Finland, came up with the concept of "outside math," but Harjula didn't have to get anybody's approval to borrow it. He can pretty much do whatever he wants, provided that his students meet the very general objectives of the core curriculum set by Finland's National Board of Education. For math, the latest national core curriculum runs just under 10 pages (up from 3 1⁄2 pages for the previous core curriculum). (See "Paying Kids for Good Grades: Does It Work?")

The Finns are as surprised as much as anyone else that they have recently emerged as the new rock stars of global education. It surprises them because they do as little measuring and testing as they can get away with. They just don't believe it does much good. They did, however, decide to participate in the Program for International Student Assessment (PISA), run by the Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD). And to put it in a way that would make the noncompetitive Finns cringe, they kicked major butt. The Finns have participated in the global survey four times and have usually placed among the top three finishers in reading, math and science.

In the latest PISA survey, in 2009, Finland placed second in science literacy, third in mathematics and second in reading. The U.S. came in 15th in reading, close to the OECD average, which is where most of the U.S.'s results fell.

Intressant att läsa om den finska skolan. Har inte snubblat över så många beskrivningar trots att den hyllas så.

Det som fascinerar med denna berättelse är att beskrivningen av finska skolan är så lik den idealiserade bild jag har av den svenska. Men varför är skillnaden så stor? Är det bara lärarutbildningen och lärarstatusen? Har svårt att tro det. Vore intressant att också veta om det finns skillnader i hur själva systemet drivs.

//jan

March 16th, 2011

Does giving teachers bonuses improve student performance?

One of the hottest ideas in education policy these days is tying teacher pay to student performance on standardized tests. The theory is that offering up cash bonuses will prompt unmotivated and unaccountable teachers to get their acts together and do better by our kids.

The first comprehensive study of this approach, from the Nashville public schools, showed an effect somewhere between minuscule and nonexistent. The students of incentivized teachers did no better than the students of teachers paid regular salaries.

Now an even bigger study is out from Roland Fryer, a prominent Harvard economist and an architect of some of these programs. In an impressive paper published last week, he examines the effects of pay-for-performance in the New York City public schools. Here, from the paper’s abstract (and with italics added), are his key findings:

“Financial incentives for teachers to increase student performance is an increasingly popular education policy around the world. This paper describes a school-based randomized trial in over two-hundred New York City public schools designed to better understand the impact of teacher incentives on student achievement. I find no evidence that teacher incentives increase student performance, attendance, or graduation, nor do I find any evidence that the incentives change student or teacher behavior. If anything, teacher incentives may decrease student achievement, especially in larger schools.”

I’m all for experimenting with new solutions. But it should be clear from these results — not to mention, from 50 years of research on human motivation and performance — that improving American education will take bolder and less convenient solutions that dangling a few carrots in front of our teachers. (You can read Fryer’s full paper here.)

 

Föga förvånande konstateras att bonusar till lärare inte förbättrar elevernas studieresultat. Vet inte om det har prövats eller tänkt prövas i Sverige... 

Jan

Har du hört talas om d.school på Stanford? Om inte kanske det är dags att titta närmare på hur de arbetar med sina studenter. Min bild är att de tillämpar en hel del av det vi behöver se mera av på arbetsplatser världen över framöver. Och tränar upp en kategori medarbetare och entreprenörer som det kommer bli allt mer efterfrågan på.

Här finns en bra artikel som beskriver David Kelleys arbete på skolan. (David var också med och grundade IDEO.) Notera att man inte får ett examensbevis…

Jag tycker det finns klart släktskap med danska Kaospiloternas approach till utbildning, även om rötterna är helt olika.

Värt att notera är att det finns väldigt väldigt få lärmiljöer av denna typ. På samma sätt som det finns väldigt få uthålligt innovativa företag.  Samtidigt tränger nya verkligheter på och omställningar är svåra och långsamma. Världen behöver nog dramatiskt fler d.schools och Kaospiloter. Och kanske inte vänta så långt upp i åldrarna med att träna kreativitet?

Min uppfattning är att kreativitet behöver bli ett ”ämne” i den svenska grundskolan. Det är lika viktigt att vi lär oss de grundläggande strukturerna runt kreativitet som för matematik eller svenska. Kreativitet behöver ha samma status. Hur skall vi annars se till att vi har den problemlösningskapacitet vi behöver de närmaste decennierna. För det är väl ingen som tror att vi skall administrera oss till ett hållbart samhälle, eller…?

Jan

En text jag skrivit på en annan blog. Läs artikeln om d.school! Visst borde det gå att introducera metoderna i tidigare åldrar också?

/jan

Reviewing "A New Culture of Learning"

We all have the uncomfortable feeling that the education we received is serving us less and less well. The reassuring notion that the concentrated dose of education in our younger years would serve us well for the rest of lives appears increasingly suspect.  And this doesn’t even address our concerns for our children and grand-children.  How will they ever learn enough to keep up with the accelerating pace of change?

What if there was a different model?  What if there is an approach to learning that we could pursue throughout our lives?  What if there is an approach that wouldn’t be a burden, something to be dreaded, but instead would excite and engage us in ways that we would eagerly anticipate?

Well, I've just read a book that makes this seem like a realistic imperative, rather than an impossible dream.  My colleague and friend, John Seely Brown, has just come out with “A New Culture of Learning: Cultivating the Imagination for a World of Constant Change”, co-authored with Doug Thomas, a professor at the University of Southern California.  It is an inspiring call to action to re-imagine the kind of learning that will define the twenty-first century.

The key messages

It would be far too ambitious to try to summarize this book in the space of a blog posting (even my long blog postings).  So let me attempt to tease the reader with a few key messages from the book that I would summarize as follows:

• We are in need of a fundamental reassessment of our learning models

• New learning models will embrace and institutionalize tension

• Imagination and play are the fuel that will sustain learning

Need for reassessment of learning models

Doug and JSB make the case that the acceleration and expansion of change requires us to adopt learning models. These new models will equip us not just to cope with this change, but to embrace and benefit from it.

We have all heard the proverb about teaching a man to fish, rather than simply giving him fish. Doug and JSB point out that this is no longer sufficient:

. . . it is hardly cutting edge. It assumes there will always be an endless supply of fish to catch and that the techniques for catching them will last a lifetime. . . . our contention is that the pool of unchanging resources is shrinking, and that the pond is providing us with fewer and fewer things that we can identify as fish anymore.

We used to go to school, comfortable in the belief that we would learn a fixed set of skills that would serve us throughout our lives.  That belief is no longer valid, if it ever was. We now face the challenge – and opportunity – of life-long learning that will expand our focus well beyond specific skills and instill the dispositions and practices that will help us to continuously and rapidly evolve our skills.

Fortunately, as Doug and JSB point out, “the very things that are speeding up the rate of change in the world are also giving us . . . new tools [for learning]. “ We are harnessing the Internet, the virtual environments and platforms that ride upon it and the vast array of resources that it makes available to us to develop new approaches to learning.